Jag måste börja med att berätta något som fascinerar mig i Rwanda: alla sätt att hälsa. Ingenstans i världen har jag tagit emot och sett så många sätt att markera en annan människas närvaro.

Där jag annars vistas en stor del av min tid – från Älvsjö runt Storstockholm – där måste jag nästan alltid själv ta initiativet för att få kontakt med människorna runtomkring. Få ler, hälsar eller säger så värst mycket rent spontant. Men gör jag det så händer det för det mesta något. Inte alltid, men oftast. Minns en kvinna som chockad stannade upp och tittade förvånat på mig och sa: ”Åhhh, tack! va snällt” när jag höll upp dörren för henne på väg ut från pendeltågsstationen. Hon hade två stora kassar från Ikea i händerna.

Men här i Rwanda är det hela tiden någon som hälsar. Säger något. Frågar. Undrar. Vill visa något. Markerar att man finns. När man tränger sig ner på sätet i minibussen får man ett: ”Hur står det till? Allt väl? På lunchställena likadant. I princip överallt. Ständig kontakt.

Under en morgonvända genom Kigalis gator sätter jag mig ner på en mur vid ett gathörn för att lapa sol. Hälsandet flödar ikapp med solstrålarna: Tre grabbar i blårutiga skoluniformsskjortor fnissar fram: How-are-you-I-am-fine? De stannar upp med stor förväntan för att kolla om budskapet gått fram.

En stilig, riktigt tunn gammal herre svart kavaj och vita byxor stannar upp, lutar sig mot sin käpp, lyfter på den vita kepsen och säger: “Bonjour madame– ca va? En kvinna med sitt barn fästat på ryggen – så där så att de små fötterna sticker fram på var sin sida i midjehöjd – ler och säger när hon passerar med sitt stora skuggande paraply: “Mwara Mutse” – god förmiddag.

Några universtitstestuderande stannar och frågar var jag kommer ifrån och vad jag gör här. Kan de få mitt telefonnummer? Kanske vi kan ses någon dag? Andra i den strida ström av hälsande människor höjer ögonbrynen. En långsam uppåtrörelse. Men tydligt. Med blicken rakt in i mina ögon. Andra lyfter en hand med handflatan framåt. Och ler. Eller ännu hellre båda händerna med handflatorna framåt i brösthöjd. Som för att säga . ”Jag ser dig. Frid vara med dig.” Och går vidare. Så där pågår det. Hälsandets sköna konst ger mig hälsa och gott humör. Bite? Amakuru? Muraho! Tog mig lång tid att lära alla varianter och hur man hälsar tillbaka.

När man träffar någon bekant tar man alltid i hand – eller snarare slår i hand – för sedan pannan mot den andres panna ett par tre gånger. Eller kind mot kind. Pratar en stund. Tar i hand igen och önskar god fortsättning på dagen. Sedan förståss alla ungar som i flock ropar: ”Muzungu! Muzungu! Kolla vitskinn! Vitskinn! Good morning teacher. Good bye.”

gamla-mannen