Efter en månads knackande med TFT (Thought Field Therapy)  i Rwanda är jag nu östra Kongo i en stad som heter Bukavu. Den ligger precis på gränsen till Rwanda. Floden Rusizi och en bit av sjön Kivu ligger emellan de båda länderna. Höga gröna kullar och berg omger staden.

Jag undervisar  traumabehandling på ett sjukhus som heter Panzi. Det startades av Dr Mukwege för tio år sedan.  Han var i Sverige i februari när han fick Olof Palmes fredspris för sitt arbete med att operera och hjälpa kvinnor som våldtagits brutalt under krigsåren här. Jag ska vara här ett par veckor till innan jag återvänder till Rwanda.

Det är verkligen fascinerande hur väl detta knackande  fungerar! Jag tänker på alla dom jag undervisat och behandlat i Rwanda och här i Kongo. De har alla erfarenheter som man önskar  att ingen människa behövde uppleva.  I Rwanda handlar det mycket om det som hände under folkmordet 1994. Här började kriget som en “spill over” effekt precis därefter. Det kriget har fört med sig de mest brutala  övergrepp man kan tänka sig: flykt, död, våld, skräck, svält… Många har inte sovit på åratal. Mardrömmarna tar deras nätter. Huvudvärk. Magont. Flash backs av det som de såg och genomlevde. Stela i musklerna. Ont i hjärtat. Ständig oro.

Så kommer mina kollegor och jag med denna märkliga metod: att knacka på några punkter på kroppen medan personen tänker lite (buhoro! kidogo! un peu! just a little bit!)  på sitt problem.  Och vips omvandlas  minnet från en påträngande film i färg, med luktförnimmelser, ljud – ja, allt obehag som kan tänkas påminna om det som hände – till ett svartvitt foto på avstånd. Ett foto som personen nu kan iaktta och minnas att det hänt, men utan att bli känslomässigt upprörd. Acceptans och distans är två ord som ständigt kommer fram. “Det har hänt, men nu är jag här”. Eller som en kvinna, Goudance, i Ruhengeri I Rwanda sa: “Det känns som om jag varit på en lång vandring uppför ett berg. Nu kan jag äntligen sätta mig ner och vila och titta på utsikten. Detta är en väg till fred ”

goudance

Det är som om människorna här bara har väntat på detta knackande; att få veta var deras healing points finns. Magiskt att se! Som att knacka hål på den ballong där traumat haft sin boning.  Poff! Sedan kliver de framåt och börjar leva här och nu. Inte i det förflutna obehaget. Det finns ingen sjukdomsvinst what so ever.

Jag är evigt tacksam att jag får uppleva detta. Och att jag kan dela med mig av denna otroligt enkla väg till frid i sinne och hjärta.