Jag vill presentera en av mina unga vänner och söner i Rwanda: Francois. Han är en mästare i överlevandets stundvis svåra konst.
De flesta jag känner i Rwanda är föräldralösa unga människor som bor i en speciell förort för överlevare ( liknar snarare en by) till Kigali som heter Kininya. Det var där jag och min kollega från USA, Dr Carl Johnson, hade våra första kurser i traumaterapi. Deras föräldrar och släktingar dödades i folkmordet 1994. Därför bor de utan vuxna och har gjort så i många år. Ibland med syskon annars med andra överlevande unga. Fyra av dom har adopterat mig som en sorts mamma och vuxenstöd (men jag lär mig mer av dom än vad dom lär sig av mig, helt klart …).
En av dom är Francois. När vi träffades första gången för snart två år sedan var han djupt traumatiserad. Han hade varit intagen på sjukhuset många gånger och fått lugnade, vilket här ofta är valium, för att klara sig genom sina värsta flash backs av det som han upplevt 1994. Efter att Dr Johnson och jag gett honom en behandling med TFT-knackande försvann hans mardrömmar. Några veckor senare startade han en business på en av Kigalis större marknader och sålde herrkläder, typ byxor, strumpor, kalsonger och skjortor. Han log sitt stolta leende när jag hälsade på.
Men så vittnade han i inför den lokala domstolen (gacaca) som dömer personer som varit delaktiga i folkmordet. Han pekade ut de som dödat hans familj och tagit allt de ägde. Mördandet skedde mitt för Francois ögon för han låg gömd i innertaket. Hans pappa var en framgångsrik kirurg, så de hade välförsett hem.
Problemet var att de som Francois pekade ut är, nu 15 år senare, inflytelserika personer. Några veckor efter vittnesmålet i gacaca stannade en bil mitt framför honom när han skulle gå över en gata på väg hem från marknaden. Det var sent på kvällen och redan mörkt. Två män hoppade ur bilen och släpade ner Francois i diket. De misshandlade honom med knytnävar och sparkar och hällde bensin över hans kropp och tände på. Francois skrek för sitt liv. De båda männen körde snabbt därifrån. Som tur var passerade just polischefens livvakter. De hörde Francois skrik. De lyckades släcka elden och körde honom till sjukhuset.
Brännskadorna var svåra. Framförallt på bålen och huvudet. Men Francois repade sig snabbt och till allas förvåning blev han inte återtraumatiserad. Efter några veckor satte han igång med sina affärer igen. Bara de stora knöliga ärren på hals och armar vittnade om vad som hänt.
Och allt verkade lugnt. Francois fick en ny plats på markaden. Som en liten affär. Han åkte till Uganda för att köpa mer saker att sälja. På en av de vältrafikerade gatorna i Kampala ropar någon i en bil hans namn. Francois går dit för att se vem det är. Någon i bilen drar in honom och de kör iväg. “Du din jävla tutsi ska inte tro att du ska få leva. Vi ska visa dig” skriker de till honom. Francois känner igen den ena mannen. Det är en vän till en av de utpekade. De kör långt utanför Kampala och slänger av honom i vägrenen. Utan pengar och telefon.
Francois lyckas ta sig tillbaka till Kampala. Han går i många timmar. Han får åka med bussen till Rwanda fastän han inte har något att betala med.
Efter denna upplevelse slår traumat till. Francois blir riktigt sjuk. Höga röster och oväsen dånar i hans huvud. Han kan inte sova på nätterna. Mardrömmar sliter sönder hans sömn. Han vankar runt, runt huset för att försöka bli av med oväsendet.
I det skicket är han när vi träffas i mars. Knappt kontaktbar. Han ber mig om behandling tillsammans med min rwandiske kollega Robert (även han föräldralös) . Vi knackar rätt länge, det vill säga tills Francois säger att det räcker. Han blir lugn. Rösterna tystnar. Han lägger sig och vilar. Återigen slås jag av detta fantastiska att något så enkelt kan vara till så stor nytta.
Två dagar senare träffar vi Francois utanför frisören – Salon de bon Dieu (Den gode Gudens hårsalong) på Kininyas centrala bygata. Han kommer nyfriserad halvspringande emot oss och ler återigen sitt oemotståndliga leende och ropar: “Jag mår bra! Jag mår bra!”. Detta var precis innan den årliga minnesdagen av folkmordets början – den 7 april. Och vad gör Francois då? Jo, han berättar inför de samlade byborna om vad som hände honom då för femton år sedan och fram till idag. Med mikrofon i hand och klar blick. Utan att tveka. Utan att bli traumatiserad. Efteråt säger han stolt: “Jag vill visa alla att jag inte är så där sjuk och eländig som de sett att jag varit. Jag är stark nu. Jag har överlevt ännu en gång. Nu ska jag åka till Kenya och skaffa varor.”
Vem lär sig av vem? Jag bara knackar på några punkter. That´s all. Men dom jag knackar på – vilken livsstyrka de förmedlar. Jag gratulerar deras egen läkande kraft.