Empowerment!

Var i Ruhengeri häromdagen. Det är därifrån de flesta utgår som ska upp till Virungavulkanerna och kolla bergsgorillor som klappar sig för bröstet. Det var där Diane Fossey höll till. Hon som fick betala med sitt liv för att hon skyddade gorillorna från tjyvskyttar. Men vi – jag och mina kollegor Robert och Speciose – har kommit för att träffa en grupp kvinnor för en andra omgång med träning i traumabehandling. Vi träffas i deras minimala lite halvskruttiga samlingshus. De ska ordna en butik för diverse nödvändigheter här så småningom. Sånt där som tvätt-tvål, mjölk och batterier.

Det är en suverän samling fruntimmer. De flesta är änkor. Men vilken power! Första gången vi var där fick de en expresskurs i fokuserad akupressur för vi hade så knappt med tid. Men de var otroligt mottagliga och fattade genast behandlingens potential och lärde sig snabbt. Redan då sa en av kvinnorna, Nadine,:

”Det här är verkligen en medicin som alla borde ha tillgång till”

Så när vi nu frågar om någon försökt sig på att behandla någon räcker i princip alla 20 upp sina händer för att berätta. Det hörär fick jag höra:

” Jag behandlade min syster som varit sjuk från och till ända sedan folkmordet. Hon har varit till sjukhuset flera gånger. Nu är hon till och med glad! Det är helt fantastiskt”

”Jag känner mig som ny. Som om en frisk vind blåst in i mina sinnen. Förut har jag varit förföljd av det jag såg under folkmordet. Vi bodde vid floden och varje dag kom lik flytande förbi vårt hus. Jag har mått väldigt dåligt av de där bilderna som ständigt dykt upp i mitt minne. Men nu kan jag tänka på det utan att bli sjuk, som om det inte berör mig på samma sätt längre. Jag är lugn inuti. Jag berättade för flera av mina vänner vad jag hade lärt mig och behandlade dom som ville ha hjälp. Och det fungerar! Det hjälper verkligen! ”

”När jag hade varit här förra gången frågade min man mig vad vi hade gjort. ”Vad har hänt med dig? sa han ”Du är ju så förändrad, du är ju glad! ” Jag berättade vad vi hade lärt oss och han bad att jag skulle behandla honom också.”

”En av mina vänner hade bråkat så mycket med sin man. “Han är alltid arg”, sa hon. Mannen hennes gjorde ingenting på huset trots att taket var trasigt och väggarna behövde bättras på. Hon ville skilja sig. Men jag frågade om jag fick behandla hennes ilska. Mannen tittade på. Han bara skrattade och tyckte det såg löjligt ut. Men han ville ändå pröva han med. Efteråt var han så förvånad: ”Jag känner mig annorlunda”, sa han, “lugn på något sätt.” Nu är dom vänner och mannen har redan börjat fixa taket. De har bestämt sig för fortsätta leva tillsammans”

”Ni borde starta en traumaklinik här i Ruhengeri” säger jag, ”Ni tillhör nu världens bästa, inse det. Få kan bota trauma så bra som ni kan”. Kvinnorna skrattar och tycker iden är strålande. Så dansar de mellan bänkarna och klappar i händerna. Empowerment. Är det inte så det kallas att gå från att vara offer till att kunna förändra sin situation.

En annan gång var vi i Ngororero högt uppe vid molnen där ljuset är skarpt. Där skedde knackträningen under ett avokadoträd. Snart var hela byn där och kollade vad vi hade för oss. Massundervisning. Fniss och mummel.

Annan typ av massundervisning…

Diplomutdelning paa Panzisjukhuset, i Bukavu, Kongo. Sifa, en av de saa kallade “psychosocial assistants” som tar hand om patienterna som till stoersta delen aer kvinnor som blivit vaaldtagna under kriget.  Suveraen knackare.