Francois, Murigo och Robert i väntan på Francois debut som sångare.
Det är söndag i Kigali. Ett svalt regn faller och trafiken är stillsam. De flesta deltar i mässor i någon av alla de kyrkor som ständigt blir fler. Det hörs körsång och psalmer från närmsta kyrkan där jag bor. Den heter La Sainte Famille och är katolsk. Katolska kyrkan är fortfarande störst. Från en annan kyrka längre ner i backen nedanför mitt ständigt öppna fönster ljuder trummor taktfast i flera timmar. Vissa kyrkor tillåter trummor andra inte. Trumman är så djupt förknippad med de tidigare trosföreställningarna som gällde innan den kristna missionen tog över.
Jag var i en annan kyrka igår – Sjundedagsadventisternas kyrka i en stadsdel som heter Kikukyiro (tjitjotjirå). En gigantisk kyrka av tegel och ett plåttak högt upp mot himlen. Adventisterna firar heligdag på lördag istället för söndag. Men denna lördag var det ingen vanlig mässa som vi gick på, jag och mina bonusfamiljemedlemmar och kollegor Robert Ntabwba och Murigo . Det var en specialinsatt konsert eftersom en av kyrkans nya medlemmar skulle sjunga några sånger från sin första CD. Denna medlem var Francois som jag har berättat om längre ner i denna blogg. Francois förlorade precis som Murigo och Robert större delen av sin familj under folkmordet 1994. De har sedan bott grannar i ett bostadsområde för föräldralösa. Francois blev återtraumatiserad om och om igen under många år. Alla visste hur dålig han var. Han är också den absolut svårast traumatiserade jag träffat och behandlat här. Och nu är han på väg att bli popstjärna! Flera av hans låtar spelas redan på radio. Suveränt att se honom stå där framföra dessa hundratals människor i den stora kyrka med mikrofonen i handen och tveklöst sjunga sina sånger. Kunde vara osannolikt. Men det är det uppenbarligen inte.
”Francois ser annorlunda ut nu” kommenterar Murigo som känt honom i många år. Och det är verkligen sant. Han ser annorlunda ut.
När Francois sjungit sina sånger och några körer sjungit sitt uppmanar prästen att man ska göra en insamling till honom.
”Vi måste hjälpa denna unga man som råkat ut för så mycket svårt i sitt liv och nu funnit sin väg med Jesus”. Prästen är nöjd att ha fått en sångare till sin kyrka. Och Francois har fått ett sammanhang bortanför sina traumatiska skuggor. Han tackar Jesus och Gud i sina sånger.
