Åker bil över ett antal av detta lands tusentals kullar till ett litet samhälle i en av dalgångarna. Samhället heter Mbogo. Det är oerhört grönt i dalen. Bönor och majs har kommit upp och riset växer med en sån där saftgrön färg där det är som blötast. På åkerlapparna jobbar människor med sina handverktyg – som en typ av hacka (hoe heter dom på engelska). Inga traktorer. Inga dragdjur. Upp längs kullarnas sluttningar klänger sig små gulbruna hus med tegeltak fast bland bananträden Nere i dalen ligger skolan, hälsocentralen och några rader hus längs genomfartsvägen. En bäck rinner genom dalen. Nu efter ett kraftigt regn är bäcken ett forsande flöde som drar med sig lera och jord. Just när vi kommer fram drar sig molnen undan och solen breder ut sina torkande varma strålar. Ljuset är alldeles kisnödvändigt vitt.
Jag kommer hit med några av mina kollegor från en organisation som heter Sevota och min medarbetare och översättare Robert Ntabwoba. Sevota organiserar grupper med olika utsatta grupper runtom i Rwanda : änkor och föräldralösa efter folkmordet, före detta prostituerade, kvinnor utsatta för sexuellt våld och våldtäkt, hiv-positiva män och kvinnor med flera. Jag, Robert och/eller Jacques Sezikeye (dessa mina två mesta medarbetare och översättare ska jag presentera en annan gång) har lärt ut fokuserad akupresssur till de flesta av Sevotas grupper i samband med deras gender-utbildning. Nu har gruppen i Mboga bjudit in oss till en festival där de ska spela teater och dansa och berätta om vad de fått ut av att vara med i Sevota.
Hela byn samlas när Mbogos Sevotagrupp ställer till med fest och dansar och sjunger om hur man kan lösa konflikter.
Skolgården är full av folk. Gamla, unga, skolbarn i uniform och representanter för den lokala administrationen. Eftersom vi betraktas som de mesta gästerna får vi sitta i skuggan under skolans utskjutande tak. Skuggplatserna är alltid de mest eftertraktade. Sen kan showen börja. Mbogos Sevotagrupp spelar upp den ena sketchen efter den andra till allas stora förtjusning. Alla är med och ohhh-ar och ahhh-ar och skrattar så de kiknar. Sketcherna är iscensättningar av olika typer av konflikter och hur det är möjligt att lösa dom. Igenkännandet är totalt. Korruption. Barn som blir slagna. Lärare som utövar pennalism. Gifta par som bråkar om pengar. Karlar som super och slåss. etc. När scenen tangerar sex (ofrivillig sådan) då närmast vrålar alla av sånt där skratt som är nån sorts katarcis – befriande. Till vår stora förtjusning handlar lösningarna till konflikter om att erbjuda de ”stridande” parterna behandling med knackningar. Först behandling – sen prat. Helt suveränt!
Sen sätter de igång med dansen. Den traditionella rwandiska dansen är något av det vackraste jag sett. Med ormlikande armrörelser och leenden över hela ansiktena studsar de manliga dansarna fram till rytmen från stora trummor. Kvinnorna sirliga som väsen. De har klockor kring vristerna som förstärker rytmen. Till en av danserna sjunger försångaren typ: ”Vi har lärt oss något som kan bota de som har svåra minnen – kom till oss så ska ni få se…” Och eftersom hela trakten är samlad på skolgården får alla veta att de kan få hjälp med sina problem. Bästa sortens reklam. Efteråt blir Robert och jag också ombedda att hålla ett litet tal och berätta om trauma behandlingen ”så att folk får veta var den kommer ifrån” ber kollegorna i Mbogo.
När föreställningen sprider sig folksamlingen ut över byn, tillbaka till skolan och upp för stigarna på de gröna kullarna omkring. Vi blir inviterade av Sevotagruppen till ett av klassrummen och bjudna på kokta majskolvar och bananöl – den svaga varianten (den starkare, fermenterade, är rena knockouten). Att äta majs – ibigori – tillsammans i en grupp har samma betydelse som att röka fredspipa i andra traditioner. Det kallas ubusabane. Passar bra med dessa engagerade människor som skapar frid i traktens sinnen.
Knackteater i Mbogo. Först behandling med fokuserad akupressur – sen samtal om konflikten. Avslappnat.