Var i Ruhengeri häromdagen. Det är därifrån de flesta utgår som ska upp till Virungavulkanerna och kolla bergsgorillor som klappar sig för bröstet. Det var där Diane Fossey höll till. Hon som fick betala med sitt liv för att hon skyddade gorillorna från tjyvskyttar. Men vi – jag och mina kollegor Robert och Speciose – har kommit för att träffa en grupp kvinnor för en andra omgång med träning i traumabehandling. Vi träffas i deras minimala lite halvskruttiga samlingshus. De ska ordna en butik för diverse nödvändigheter här så småningom. Sånt där som tvätt-tvål, mjölk och batterier.

Det är en suverän samling fruntimmer. De flesta är änkor. Men vilken power! Första gången vi var där fick de en expresskurs i fokuserad akupressur för vi hade så knappt med tid. Men de var otroligt mottagliga och fattade genast behandlingens potential och lärde sig snabbt. Redan då sa en av kvinnorna, Nadine,:

”Det här är verkligen en medicin som alla borde ha tillgång till”

Så när vi nu frågar om någon försökt sig på att behandla någon räcker i princip alla 20 upp sina händer för att berätta. Det hörär fick jag höra:

” Jag behandlade min syster som varit sjuk från och till ända sedan folkmordet. Hon har varit till sjukhuset flera gånger. Nu är hon till och med glad! Det är helt fantastiskt”

”Jag känner mig som ny. Som om en frisk vind blåst in i mina sinnen. Förut har jag varit förföljd av det jag såg under folkmordet. Vi bodde vid floden och varje dag kom lik flytande förbi vårt hus. Jag har mått väldigt dåligt av de där bilderna som ständigt dykt upp i mitt minne. Men nu kan jag tänka på det utan att bli sjuk, som om det inte berör mig på samma sätt längre. Jag är lugn inuti. Jag berättade för flera av mina vänner vad jag hade lärt mig och behandlade dom som ville ha hjälp. Och det fungerar! Det hjälper verkligen! ”

”När jag hade varit här förra gången frågade min man mig vad vi hade gjort. ”Vad har hänt med dig? sa han ”Du är ju så förändrad, du är ju glad! ” Jag berättade vad vi hade lärt oss och han bad att jag skulle behandla honom också.”

”En av mina vänner hade bråkat så mycket med sin man. “Han är alltid arg”, sa hon. Mannen hennes gjorde ingenting på huset trots att taket var trasigt och väggarna behövde bättras på. Hon ville skilja sig. Men jag frågade om jag fick behandla hennes ilska. Mannen tittade på. Han bara skrattade och tyckte det såg löjligt ut. Men han ville ändå pröva han med. Efteråt var han så förvånad: ”Jag känner mig annorlunda”, sa han, “lugn på något sätt.” Nu är dom vänner och mannen har redan börjat fixa taket. De har bestämt sig för fortsätta leva tillsammans”

”Ni borde starta en traumaklinik här i Ruhengeri” säger jag, ”Ni tillhör nu världens bästa, inse det. Få kan bota trauma så bra som ni kan”. Kvinnorna skrattar och tycker iden är strålande. Så dansar de mellan bänkarna och klappar i händerna. Empowerment. Är det inte så det kallas att gå från att vara offer till att kunna förändra sin situation.

En annan gång var vi i Ngororero högt uppe vid molnen där ljuset är skarpt. Där skedde knackträningen under ett avokadoträd. Snart var hela byn där och kollade vad vi hade för oss. Massundervisning. Fniss och mummel.

Annan typ av massundervisning…

Diplomutdelning paa Panzisjukhuset, i Bukavu, Kongo. Sifa, en av de saa kallade “psychosocial assistants” som tar hand om patienterna som till stoersta delen aer kvinnor som blivit vaaldtagna under kriget.  Suveraen knackare.

I den första texten jag skrev till denna blogg (längst ner ligger den nu) finns en sorts förklaring till varför jag kallar den här sidan peacefulheart network. Nu tänkte jag berätta om själva metoden jag använder för att förmedla en känsla av frid i sinnet.

Metoden brukar jag kalla fokuserad akupressur. På samma sätt som i akupressur använder fingrarna för att stimulera (akupunktur)punkter för att balansera kroppens energisystem. Men i den här metoden fokuserar man samtidigt på en obehaglig erfarenhet som stör ens välbefinnande. Minnet av erfarenheten slappnar då av och kroppen likaså. Det är en effektiv avslappningsmetod för kropp och sinne helt enkelt.

Om man kollar efter kurser och behandling eller letar på internet är det bättre att söka på TFT (tankefältterapi/Thought Field Therapy), EFT (Emotional Freedom Technique/www.emofree.com) eller någon annan förkortning av de drygt 20 varianter som finns idag (SET, BSFF, etc).

Det var Dr Roger Callahan, psykoterapeut och psykolog från USA som först insåg att man kunde behandla psykologiska problem genom att knacka (”tapping” är ett bättre ord, men någon bra motsvarighet finns inte på svenska.) på akupunkturpunkter. Det var i början av 1980 och Callahan hade gått diverse kurser i kinesiologi, akupunktur mm för att hitta nya vägar för sina behandlingar. Framförallt för trauma och fobier som han tyckte var svåra att verkligen läka med traditionell psykoterapi. Han började testa olika varianter och utvecklade det som han gav namnet Thought Field Therapy – TFT. TFT ingår i den typ av behandlingar som idag kallas Energy Psychology. I USA finns en hel uppsjö av böcker och institut som jobbar med denna typ av behandlingar. I Sverige är området ännu rätt smal men definitivt på gång. Allt fler även inom den etablerade psykvården börjar inse de energipsykologiska metodernas fördelar och effektivitet. Men för många är det ännu en kontroversiell metod eftersom man använder kroppen för att läka ett upprört sinne.

Jag fascineras fortfarande av hur väl denna metod fungerar och vilka effekter den ger för människor, mig själv inkluderad. Två ord som ofta dyker upp är: acceptans och distans. Efter behandlingen känner ofta personen ifråga att hon kan acceptera det som har hänt och att hon fått distans till händelsen. Det där växer liksom inifrån alldeles av sig själv, bara bubblar upp, när obehaget slappnar av och försvinner. Det är inte något som personen tänker fram. Här i Rwanda och i Kongo har jag fått så många vackra metaforer och kommentarer efter behandlingar:

”Förut kändes det som om någon hade snärjt mitt hjärta med ett tjockt rep, men nu kan det slå fritt. Och jag kan andas” sa en gammal änka, Simonia, som förlorade hela sin familj i folkmordet 1994.

”Det här är en väg till fred i familjen och i hela landet” sa ordförande för Sevota i Ruhengeri som jobbar med kvinnor utsatta för våld och våldtäkt.

Fördelarna med fokuserad akupressur är många: inga bieffekter, billigt, man kan göra behandlingen själv, var som helst, när som helst, det är lätt att lära sig, den läker även svåra trauma, man behöver inte berätta om det man varit med om, man blir alltid avslappnad m m.

Jag har en vision om att alla ska få lära sig fokuserad akupressur redan i skolan för att sedan kunna hjälpa sig själv och andra resten av livet. För svårigheter och smällar går vi ju alla på förr eller senare. Att då kunna ta hand om sig själv eller andra är oerhört stärkande. Jag vill verkligen uppmana all som redan lärt sig fokuserad akupressur att föra metoden vidare. Låt den inte stanna i dina egna händer. Det är en gåva att förmedla till andra.

Vill du lära dig är det bara att skriva en kommentar under det här inlägget så hör jag av mig.

Läser en bok som stod länge i min bokhylla. Tyckte liksom titeln var lite för mycket: ”You can heal your life” skriven av Louis Hay. Min ångest tyckte inte om att höra såna titlar då. Så den blev stående. Men tillstånd förändras ju och slutligen blev boken befriad från hyllan. Nu har jag den med på resan.

”You can heal your life” är ursprungligen skriven 1984 men sedan dess tryckt i massor av upplagor. För många är den en klassiker. Vet inte om den innehåller så mycket nytt egentligen (för dom som läser den här typen av böcker om livsutveckling eller vad man ska kalla det), men tonen tilltalar mig och jag märker att jag fogar in en hel del av Louis Hays tankar och förhållningssätt i mitt eget liv. Läs den gärna. Här är ett utdrag:

”There is no beginning and no end, only a constant cycling and recycling of substance and experiences. Life is never stuck or stale, for each moment is ever new and fresh. I am one with the very Power that created me, and this power has given me the power to create my own circumstances. I rejoice in the knowledge that I have the power of my own mind to use in any way I choose. Every moment of life is a new beginning point as we move from the old. This moment is a new point of beginning for me right here and now. All is well in my world.”<-->

Jag vill presentera en av mina unga vänner och söner i Rwanda: Francois. Han är en mästare i överlevandets stundvis svåra konst.

De flesta jag känner i Rwanda är föräldralösa unga människor som bor i en  speciell förort för överlevare ( liknar snarare en by) till Kigali som heter Kininya. Det var där jag och min kollega från USA, Dr Carl Johnson, hade våra första kurser i traumaterapi. Deras föräldrar och släktingar dödades i folkmordet 1994. Därför bor de utan vuxna och har gjort så i många år. Ibland med syskon annars med andra överlevande unga. Fyra av dom har adopterat mig som en sorts mamma och vuxenstöd (men jag lär mig mer av dom än vad dom lär sig av mig, helt klart …).

En av dom är Francois. När vi träffades första gången för snart två år sedan var han djupt traumatiserad. Han hade varit intagen på sjukhuset många gånger och fått lugnade, vilket här ofta är valium, för att klara sig genom sina värsta flash backs av det som han upplevt 1994. Efter att Dr Johnson och jag gett honom en  behandling med TFT-knackande försvann hans mardrömmar. Några veckor senare startade han en business på en av Kigalis större marknader och sålde herrkläder, typ byxor, strumpor, kalsonger och skjortor. Han log sitt stolta leende när jag  hälsade på.

Men så vittnade han i inför den lokala domstolen (gacaca) som dömer personer som varit delaktiga i folkmordet. Han pekade ut de som dödat  hans familj och tagit allt de ägde.  Mördandet skedde mitt för Francois ögon för han låg gömd i innertaket. Hans pappa var en framgångsrik kirurg, så de hade välförsett hem.

Problemet var att de som Francois pekade ut är, nu 15 år senare, inflytelserika personer. Några veckor efter vittnesmålet i gacaca stannade en bil mitt framför honom när han skulle gå över en gata på väg hem från marknaden. Det var sent på kvällen och redan mörkt. Två män hoppade ur bilen och släpade ner Francois i diket. De misshandlade honom  med knytnävar och sparkar och hällde bensin över hans kropp och tände på.  Francois skrek för sitt liv. De båda männen körde snabbt därifrån. Som tur var passerade just polischefens livvakter. De hörde Francois skrik. De lyckades släcka elden och körde honom till sjukhuset.

Brännskadorna var svåra. Framförallt på bålen och huvudet. Men Francois repade sig snabbt och till allas förvåning blev han inte återtraumatiserad.  Efter några veckor satte han igång med sina affärer igen. Bara de stora knöliga ärren på hals och armar vittnade om vad som hänt.

Och allt verkade lugnt. Francois fick en ny plats på markaden. Som en liten affär. Han åkte till Uganda för att köpa mer saker att sälja. På en av de vältrafikerade gatorna i Kampala ropar någon i en bil hans namn. Francois går dit för att se vem det är. Någon i bilen drar in honom och de kör iväg. “Du din jävla tutsi ska inte tro att du ska få leva. Vi ska visa dig” skriker de till honom. Francois känner igen den ena mannen. Det är en vän till en av de utpekade. De kör långt utanför Kampala och slänger av honom i vägrenen. Utan pengar och telefon.

Francois lyckas ta sig tillbaka till Kampala. Han går i många timmar.  Han får åka med bussen till Rwanda fastän han inte har något att betala med.

Efter denna upplevelse slår traumat till. Francois blir riktigt sjuk. Höga röster och oväsen dånar i hans huvud. Han kan inte sova på nätterna. Mardrömmar sliter sönder hans sömn. Han vankar runt, runt huset för att försöka bli av med oväsendet.

I det skicket är han när vi träffas i mars. Knappt kontaktbar. Han ber mig om behandling tillsammans med min rwandiske kollega Robert (även han föräldralös) . Vi knackar rätt länge, det vill säga tills Francois säger att det räcker. Han blir lugn. Rösterna tystnar. Han lägger sig och vilar. Återigen slås jag av detta fantastiska att något så enkelt kan vara till så stor nytta.

Två dagar senare träffar vi Francois  utanför frisören – Salon de bon Dieu (Den gode Gudens hårsalong) på Kininyas centrala bygata. Han kommer nyfriserad halvspringande emot oss och ler återigen sitt oemotståndliga leende och ropar: “Jag mår bra! Jag mår bra!”. Detta var precis innan den årliga minnesdagen av folkmordets början – den 7 april. Och vad gör Francois då? Jo, han berättar  inför de samlade byborna om vad som hände honom då för femton år sedan och fram till idag.  Med mikrofon i hand och  klar blick. Utan att  tveka. Utan att bli traumatiserad. Efteråt säger han stolt: “Jag vill visa alla att jag inte är så där sjuk och eländig som de sett att jag varit. Jag är stark nu. Jag har överlevt ännu en gång. Nu ska jag åka till Kenya och skaffa varor.”

Vem lär sig av vem? Jag bara knackar på några punkter. That´s all. Men dom jag knackar på – vilken livsstyrka de förmedlar. Jag gratulerar deras egen läkande kraft.

Efter en månads knackande med TFT (Thought Field Therapy)  i Rwanda är jag nu östra Kongo i en stad som heter Bukavu. Den ligger precis på gränsen till Rwanda. Floden Rusizi och en bit av sjön Kivu ligger emellan de båda länderna. Höga gröna kullar och berg omger staden.

Jag undervisar  traumabehandling på ett sjukhus som heter Panzi. Det startades av Dr Mukwege för tio år sedan.  Han var i Sverige i februari när han fick Olof Palmes fredspris för sitt arbete med att operera och hjälpa kvinnor som våldtagits brutalt under krigsåren här. Jag ska vara här ett par veckor till innan jag återvänder till Rwanda.

Det är verkligen fascinerande hur väl detta knackande  fungerar! Jag tänker på alla dom jag undervisat och behandlat i Rwanda och här i Kongo. De har alla erfarenheter som man önskar  att ingen människa behövde uppleva.  I Rwanda handlar det mycket om det som hände under folkmordet 1994. Här började kriget som en “spill over” effekt precis därefter. Det kriget har fört med sig de mest brutala  övergrepp man kan tänka sig: flykt, död, våld, skräck, svält… Många har inte sovit på åratal. Mardrömmarna tar deras nätter. Huvudvärk. Magont. Flash backs av det som de såg och genomlevde. Stela i musklerna. Ont i hjärtat. Ständig oro.

Så kommer mina kollegor och jag med denna märkliga metod: att knacka på några punkter på kroppen medan personen tänker lite (buhoro! kidogo! un peu! just a little bit!)  på sitt problem.  Och vips omvandlas  minnet från en påträngande film i färg, med luktförnimmelser, ljud – ja, allt obehag som kan tänkas påminna om det som hände – till ett svartvitt foto på avstånd. Ett foto som personen nu kan iaktta och minnas att det hänt, men utan att bli känslomässigt upprörd. Acceptans och distans är två ord som ständigt kommer fram. “Det har hänt, men nu är jag här”. Eller som en kvinna, Goudance, i Ruhengeri I Rwanda sa: “Det känns som om jag varit på en lång vandring uppför ett berg. Nu kan jag äntligen sätta mig ner och vila och titta på utsikten. Detta är en väg till fred ”

Det är som om människorna här bara har väntat på detta knackande; att få veta var deras healing points finns. Magiskt att se! Som att knacka hål på den ballong där traumat haft sin boning.  Poff! Sedan kliver de framåt och börjar leva här och nu. Inte i det förflutna obehaget. Det finns ingen sjukdomsvinst what so ever.

Jag är evigt tacksam att jag får uppleva detta. Och att jag kan dela med mig av denna otroligt enkla väg till frid i sinne och hjärta.

Jag måste börja med att berätta något som fascinerar mig i Rwanda: alla sätt att hälsa. Ingenstans i världen har jag tagit emot och sett så många sätt att markera en annan människas närvaro.

Där jag annars vistas en stor del av min tid – från Älvsjö runt Storstockholm – där måste jag nästan alltid själv ta initiativet för att få kontakt med människorna runtomkring. Få ler, hälsar eller säger så värst mycket rent spontant. Men gör jag det så händer det för det mesta något. Inte alltid, men oftast. Minns en kvinna som chockad stannade upp och tittade förvånat på mig och sa: ”Åhhh, tack! va snällt” när jag höll upp dörren för henne på väg ut från pendeltågsstationen. Hon hade två stora kassar från Ikea i händerna.

Men här i Rwanda är det hela tiden någon som hälsar. Säger något. Frågar. Undrar. Vill visa något. Markerar att man finns. När man tränger sig ner på sätet i minibussen får man ett: ”Hur står det till? Allt väl? På lunchställena likadant. I princip överallt. Ständig kontakt.

Under en morgonvända genom Kigalis gator sätter jag mig ner på en mur vid ett gathörn för att lapa sol. Hälsandet flödar ikapp med solstrålarna: Tre grabbar i blårutiga skoluniformsskjortor fnissar fram: How-are-you-I-am-fine? De stannar upp med stor förväntan för att kolla om budskapet gått fram.

En stilig, riktigt tunn gammal herre svart kavaj och vita byxor stannar upp, lutar sig mot sin käpp, lyfter på den vita kepsen och säger: “Bonjour madame– ca va? En kvinna med sitt barn fästat på ryggen – så där så att de små fötterna sticker fram på var sin sida i midjehöjd – ler och säger när hon passerar med sitt stora skuggande paraply: “Mwara Mutse” – god förmiddag.

Några universtitstestuderande stannar och frågar var jag kommer ifrån och vad jag gör här. Kan de få mitt telefonnummer? Kanske vi kan ses någon dag? Andra i den strida ström av hälsande människor höjer ögonbrynen. En långsam uppåtrörelse. Men tydligt. Med blicken rakt in i mina ögon. Andra lyfter en hand med handflatan framåt. Och ler. Eller ännu hellre båda händerna med handflatorna framåt i brösthöjd. Som för att säga . ”Jag ser dig. Frid vara med dig.” Och går vidare. Så där pågår det. Hälsandets sköna konst ger mig hälsa och gott humör. Bite? Amakuru? Muraho! Tog mig lång tid att lära alla varianter och hur man hälsar tillbaka.

När man träffar någon bekant tar man alltid i hand – eller snarare slår i hand – för sedan pannan mot den andres panna ett par tre gånger. Eller kind mot kind. Pratar en stund. Tar i hand igen och önskar god fortsättning på dagen. Sedan förståss alla ungar som i flock ropar: ”Muzungu! Muzungu! Kolla vitskinn! Vitskinn! Good morning teacher. Good bye.”

Kigali 30 mars 2009

Hallå kära vänner och kollegor!

Jag ska nu börja min vandring in i bloggandets värld. Jag gör det för att berätta om min sjätte (!) resa till Rwanda. Jag åker hit för att lära ut och behandla traumatiserade människor med fokuserad akupressur (som ibland kallas TFT, EFT eller andra förkortningar). Jag ska även till Bukavu i östra Kongo-Kinshasa där jag var i första gången i oktober förra året.

Jag har kallat bloggen och den blivande hemsidan för Peaceful Heart Network. Det är ett namn som dykt upp under arbetet här i Rwanda och är en del av en vision att koppla ihop människor som söker efter frid i eget sinne och hjärta och vill förmedla den friden till andra.

Fokuserad akupressur har blivit mitt sätt att göra det. Det har blivit en passion; en väg för mitt liv. Tänk att något så enkelt kan vara till så stor hjälp för så många. Att se människor kliva ur sin inre skuggor är något som aldrig kommer sluta fascinera mig. Och ju fler som tar sig ut i ljuset desto fridfullare blir världen.

Välkomna med på resan!

Gunilla