Jag träffar många traumatiserade människor. Det är ju framförallt för dom jag är här. Funderar därför mycket kring trauma och vad dessa trauman gör med människor. Hur det påverkar deras möjlighet att leva ett gott liv. Och hur det i sin tur påverkar hela samhället. Många sover inte om nätterna för mardrömmarna som tränger sig på. Andra har svår huvudvärk. Kramp runt hjärtat. Svårt att andas. Känner sig isolerade. Har svårt att glädjas åt någonting. Blir lätt arga för ingenting. Framtidstron är lika med noll. Dålig självkänsla – om någon alls. De kan inte koncentrera sig för då dyker de plågsamma minnena upp och är lättskrämda av minsta ljud som påminner om det som hände – då när traumat tog sig in i kropp och själ.. Listan kan göras alltför lång när man väl börjar fråga.
Hur orkar dom leva och sköta om allt som dom gör? Utåt sett märker man oftast ingenting. Som de 20 kvinnor som jag hade kurs med senast i Bukavu i östra Kongo. De flesta av dom har blivit våldtagna och tvingats fly från sina hem. Alltför många större och mindre armé-grupper försörjer sig med hjälp av sina vapen. Vapenmakt snarare än krig. Effektivt sätt att förse sig med allt man kan behöva. Många av kvinnorna har förlorat sina män när de väpnade grupperna intagit deras by. Men trots de skräckfyllda erfarenheterna sköter de om sina barn, hämtar vatten, går till någon sorts jobb (kanske säljer något på marknaden. Har en bit jord att odla. Lär sig sy hos någon), lagar mat, sköter om gamla släktingar, letar ved etcetera etcetera. Finns ingen soffa att lägga sig på. Inget täcke att dra över huvudet. Men de lider i det tysta och är oändligt trötta. Det kommer fram när de berättar om hur de upplever förändringen efter att ha fått en behandling med TFT/psykologisk akupressur.
Och alla de som utfört och utför våldet. De är också djupt traumatiserade. Som barnsoldater. Först kidnappade och sedan tvingade att utföra det värsta av handlingar en människa kan göra: bränna byar, våldta, stympa, mörda. Men förövarna nås i ännu mindre grad av behandling än deras offer. I Rwanda har i princip allt stöd riktats till de överlevande efter folkmordet 1994. Men om inte förövarna får hjälp med sina trauman – fortsätter risken för våld och hämnd att ticka under huden på alltför många. Och när en stor del av ett lands invånare är traumatiserade – vad betyder det för möjligheten att utvecklas i fred? Kan man kalla ett land traumatiserat? Som i Rwanda där 800 000 människor av en befolkning på 8 miljoner mördades. Så gott som alla är traumatiserade, antingen som offer eller förövare.
Många länder är byggda på trauma och våld. Om man tänker på USA som kom till med hjälp av våld mot de ursprungliga invånarna. Idag fortsätter våldet där både inom landet (mycket vapen och ingen tillit) och utåt (alltid något land eller grupp som verkar hotfull). Där förs en ständig jakt på ”den andre”, fienden, de annorlunda. Och allt börjar i en känsla: Rädsla. Liknande utveckling kan man se på andra håll i världen. Brasilien, Israel, Sydafrika…..
För olösta trauma följer vidare i generationer. Både för offer och förövare. Som i Kongo. Detta fascinerande land. När jag kom dit första gången för ett år sedan slog en tanke rot i mitt sinne: Vilken kreativitet! Lyssna på kongolesisk musik. Se deras traditionella konst. Bara trämaskerna får Picasso att framstå som en nybörjare. Alla initiativ som tas av människor. Men ovanpå denna mullrande kreativitet har man placerat en struktur – en mall – som alls inte passar. Den skaver på något vis. Den har inte vuxit fram ur människornas behov och kultur. Men alla försöker anpassa sig och göra ”rätt”. Kaoset som uppstår utnyttjas av alla som har pengar som främsta mål. Business as usual. Grannländer, internationella företag, organisationer etc
Mycket obehagliga saker händer i Kongo. Det är lätt att förfasas. Våldtäkter, mord, nedbrända byar, avhuggna händer, barnarbete och barnsoldater. Korruption in i minsta lokala myndighet och trafikpolis. Varför? Om man tittar på Kongos historia kanske man kan hitta några ledtrådar:
Först det europeiska slaveriet. Redan på 1500-talet börjar portugiserna skeppa slavar över till Amerika. Människor blev handelsvara. ”Svart = Ingen själ och därmed inget värde” var budskapet. Slaveri fanns redan förut i Afrika precis som andra delar av världen. Men i den omfattning som européerna genomförde hade aldrig tidigare skådats. Och dessutom från en kontinent till en annan. Genom att kolla lastningslistor och andra dokument har man försökt beräkna hur många som skeppades över Atlanten som slavar. Någonstans mellan15-30 miljoner är siffror man kommit fram till genom att kolla lastningslistor.
Sen kom Kung Leopold II från Belgien som gjorde Kongo till sitt privata imperium med slaveri som grundlag. Med hjälp av diverse sjöfarare och äventyrare som Henry Morton Stanley såg han till att förse sitt pytteland i Europa med de mest fantastiska rikedomar från Kongos skogar och berg: framförallt gummi, men även ädelstenar och . Och de som inte levererade fick händer och fötter avhuggna eller blev dödade och huvudena spetsade på en stolpar. Även barn stympades av Leopolds privata arme´ Force Publique. 10 miljoner människor beräknas ha dödats under Leopolds välde mellan 1886 och 1908. Halva landets befolkning.
Och sen när Kongo deklarerat sin självständighet mördas den förste presidenten, Patricio Lumumba med största sannolikhet på uppdrag av USA säkerhetspolis (såg en dokumentärfilm från Svt för en tid sedan där den före detta CIA –agent som var med och undanröjde Lumumba berättade att de sedan lagt kroppen i syra för att undanröja alla bevis..) Istället för den valde presidenten Lumumba tillsattes Mubutu som Kongos överhuvud. Hans välde var knappast någon vacker saga heller.
Hur ser graden av nedärvt trauma ut i människor med en sådan historia? Hur lätt är det att bygga självkänsla utifrån sådana erfarenheter och tro på en framtid? Lätt att se att flesta lever för dagen. Inget i morgon. Därmed bäst att förse sig med det som är möjligt. Nu. Ingen ursäkt, men väl en reflektion.
Min övertygelse är att fred måste byggas inifrån. Först när människor har frid i sinnet kan det bli fred mellan människor och mellan människorna och resten av den skapelse vi är del av. Och när jag ser hur människor förändras tack var denna – på gränsen till löjligt enkla – metod kan jag inte annat än tycka mig få bevis för att det går. Här finns en av många nycklar till verklig fred. Jag tänker göra vad jag kan för att nå så många som möjligt – här, där, wherever. (Tänker då genast på de flyktingar som kommer till Sverige traumatiserade och alla krav de ställs inför. Hur lätt är det att leva upp till dem när de där minnena ständigt gör sig påminda. Och de apatiska barnen.)
Goma center. Gatorna är av lavasten och sand. Mängder av moppetaxi och vita stora fyrhjulsdriva bilar tillhörande världens alla hjälporganisationer och FN-trupperna Monuc. Påminner om ockupation emellanåt.
En choco-duro lastad med 500 kilo potatis.
En potatisplockarpolis i Kibumba.
Hela byn samlas när Mbogos Sevotagrupp ställer till med fest och dansar och sjunger om hur man kan lösa konflikter.
Knackteater i Mbogo. Först behandling med fokuserad akupressur – sen samtal om konflikten. Avslappnat.